"Skönheten ligger i en fotografs förmåga att tolka motivet, och betraktarens förmåga att tolka fotografens motiv"
När jag som fotograf tar en bild uppstår en samklang mellan mig och motivet, en känsla som jag har vid den stunden som jag sedan vill förmedla vidare till den som ser på min bild. Och den som ser på min bild kanske inte alls får samma känsla som jag hade, men det är ändå den upplevelsen som ger en viss samhörighet mellan fotograf och betraktare.
Det finns många som tycker si och så om hur bilder ska tas, enligt det gyllene snittet, i vissa vinklar, med rätt förgrund med mera. Om man ska tänka på alla dessa regler och uppmaningar, då blir bilden en produkt, och inte något som fångar en känsla. Det blir något kallt och opersonligt, istället för något som du med din själ vill få fram i bilden.
Det finns vissa proportioner som man kan följa i en bild för att få betraktaren att känna sig mer harmonisk när de ser på den, vissa saker man kan tänka på för att inte skapa oreda i åskådarnas hjärna, likväl som man kan utmana sin publik gnom att göra precis tvärtom mot vad man borde. Det kan locka lika mycket som det korrekta.
Det gyllene snittet är ett sätt att fånga in ett motiv utifrån de bästa förutsättningarna, placera motivet i en harmonisk miljö där alla vinklar och aspekter tas till vara för att uppnå den perfekta bilden. Men den perfekta bilden är inte tagen ännu, och kommer aldrig att bli tagen. Människans hjärna söker hela tiden nya utmaningar i perfektion, och så länge den gör det finns det möjlighet att utmana och distrahera. Om alla bilder var tagna exakt enligt det gyllene snittet, skulle ju alla bilder se exakt likadana ut. Tack och lov för människor som vågar utmana!
