Den vita duvan...

Jag minns att jag som barn ofta lyssnade på en del låtar, bland annat Den vita duvan, skriven av Lasse Holm och Alf Robertsson, inspelad av Mats Rådberg. Den låg på Svensktoppen i hela 11 veckor 1975. Jag tror min far blev lite galen på mig för att jag ville lyssna på den, och "Ska vi plocka körsbär i min trädgård" med Ann-Christine Bärnsten, som var med i melodifestivalen 1975 med den låten. Pappa var ju musiker, och detta var inte riktigt den musiken han spelade ute på krogarna... Men jag älskade de låtarna, och jag minns dem fortfarande. Har bilder från barndomen i mitt huvud som påminner om dessa låtar. Kanske låter sjukt, men det är bland annat besprutningsflygplan och Esso-macken vid rondellen inne i stan.

Ofta har man sett vita duvor, på invigningar och ceremonier, men bara på TV. Jag har faktiskt inte sett någon i verkligheten förrän idag. När jag kom förbi Duvslaget i Fyllebro så släppte de precis ut fyra vita duvor. De var så glada att få prova sina vingar, så de stod nästan stilla i luften och sträckte ut sig, visade upp sig. Det var en härlig syn, och jag kommer bära med mig den länge.

Tyvärr hade jag fel objektiv med mig för fågelfotografering, men bilden blev bra ändå, tycker jag. Man kan nästan höra fredens vingslag...

Några ord om en bild...

Sitter här på morgonen och dricker mitt kaffe, kikar igenom lite bilder jag tagit de senaste dagarna. Hittade en, som min vän valt ut som en av de bästa morgonbilderna på regndropparna i gräset. Jag satt och lekte med den lite i Photoshop för att se vad man kunde göra med den, om man kunde skapa nåt annat skoj med den. Den var ju trots allt lite suddig i kanterna och aningen felexponerad.

Plötsligt fick jag se en liten krabat som krampaktigt försökte fålla sig fast vid det blöta grässtråt, eller så satsade han på en gigantisk Flumride för flugor. Jag såg honom inte när jag tog bilden, men han hade råkat fastna där ändå. Ibland hittar man saker i sina bilder som man inte trodde fanns där. För två veckor sedan skulle jag fotografera en landskapsbild, med en vacker kulle på ett gult fält och en fantastisk molnig himmel som bakgrund. När jag kom hem och förstorade upp bilden så fanns där en stor ormvråk som strök längs med fälten och letade efter mat. Men den hade jag inte sett när jag tog bilden...

Ormvråk av misstag, förstora och kolla till vänster i bilden

Rata inte en bild bara för att den vid första anblicken ser dålig ut. Där kan finnas potntial ändå, där kan finnas nåt man kan delförstora, som sedan blir ett vackert motiv. Nu vill jag ju inte säga att denna flugan är speciellt vacker, men den är skoj ändå. Den fanns inte där när jag tog bilden, men ändå var den där. Den fanns med i bilden som jag egentligen hade tänkt kasta, trots vad min vän sa om den. Nu är jag glad att jag tittade närmare på den, och hittade flugornas Gröna Lund...

(Jag lägger med originalbilden med så ni kan se hur det startade...)

Tankar kring en bild

Nattens regn ligger kvar i gräset, och fukten tränger genom mina impregnerade skor och fuktar mina tår. Hunden hittar en massa nya dofter som han inte kände igår. Ett nytt grässtrå, en ny blomma, en ny tik i området... Morgonpromenaden på ängen, med de vissnande blommorna och det allt mer gulnande gräset blir en vandring genom förändringen. Från sommarens torra grönska till höstens gula fuktighet.

Jag tar vägen förbi kolonilotterna. En del blommor syns fortfarande sträcka sig mot himlen, för att få i sig de bleka solstrålarna som molnen släpper igenom, höstsolen, som finns där bakom det gråa täcket som fuktar jorden. Ett lätt duggregn faller och några droppar fastnar på blommorna, hänger kvar som morgondagg eller pärlorna på en nyvaxad bil.

Det är en vacker morgon, trots regnet och fukten. Det är en morgon som är lugn och stilla, tyst och rofylld. Inga fåglar som skränar, inga bilar som tutar. Bara en kompakt tystnad som regnet och hösten för med sig. Den ger tid till eftertanke och kontemplation, man får en möjlighet att reflektera över allt det som finns i ens liv, som har så högt tempo, som man nu måste släppa. Man kan inte skynda genom en promenad med hunden på morgonen, han behöver sin tid. Jag behöver min tid. Vi behöver vår tid tillsammans därute.

Att lyckas med en skitbild

På morgonpromenaden med hunden har jag alltid med min mobil. Inte så mycket för att vara anträffbar, utan mer för att kunna fånga nån bild med detta enkla medel. Detta fotograferingsverktyg som många förkastar, eftersom det ”bara” är en mobiltelefon. Förvisso med bättre bildkvalité än många systemkameror som används, men ändå ”bara” en mobil.

Ibland lyckas man få till det med sin mobilbild, och när jag låg och krälade på ängen i morse för att få till en bild med riktig höstkänsla, så kändes det först lite korkat, men sen tänkte jag om. Jag ville fånga verkligheten som den såg ut just då, med de medel som fanns till hands. Jag ville fånga hösten.

När jag sedan publicerade bilden, och fick kommentaren att ”Den luktade höst” då visste jag att jag hade lyckats med min bild. Att få fram en känsla, en doft eller en upplevelse genom en bild, det är det som är en fotografs mål, att förmedla det man själv upplevde när man tog bilden. Att ge betraktaren lite av sig själv och sin egen känsla.

Ett fotografi behöver inte vara taget med den dyraste utrustningen eller bästa kameran. Ett fotografi kan vara taget med enkla verktyg och ändå ge den effekt man ville uppnå. Man behöver inte ruinera sig för att få en bra bild, det enda man behöver göra är att våga prova att ta den med de verktyg som finns till hands, vara kreativ och våga chansa. Och kanske göra bort sig lite, som jag gjorde för alla de som kom förbi när jag låg där med rumpan i vädret på ängen, med hunden sittandes bredvid…

Att testa sig fram

Och framför allt att våga prova, det är bland det mest spännande inom fotograferingen. Att man kan leka fram en bild, med olika inställningar, utifrån tidigare kunskaper och det man läst att andra gjort, och sedan få till en bild som man känner sig hyfsat nöjd med. Det är en underbar känsla när man fotograferar.

Att se hur andra gjort, och ta till sig den kunskapen, och sedan göra liknande, men ändå sätta sin egen prägel på det, det känns för mig som ett bra sätt att jobba på. Och jag delar gärna med mig av mina kunskaper med, så att andra kan få möjligheten att skapa sina bilder, sina versioner av ett motiv. För det ljus som var i natt, det kommer aldrig tillbaka, och ingen kan någonsin ta en exakt likadan bild. Men de kan skapa sin egen bild utifrån de kunskaper som jag nu har, och har provat mig fram till.

Tack till alla andra fotografer som delat med sig av sina kunskaper genom tiderna. Utan er hade jag inte varit där jag är nu, och utan att få studera era bilder och fundera på hur jag skulle gjort med samma motiv, så hade jag nog inte fått tagit en enda bild. Och tack till alla mina elever jag haft genom åren, utan era frågor och ifrågasättanden, så kanske jag aldrig hade funderat på vad det egentligen är jag sysslar med, hur jag gör det och vad det är som driver mig framåt.

Att våga prova, se på andra och skapa sin egen foto-identitet, det är det jag rekommenderar. Ta till er kunskapen som finns där ute, och skapa er egen version av de motiv som finns. Och brist på motiv, det är det inte. Det gäller bara att fånga dem, på ditt sätt…

(Denna bilden är tagen med ISO: 6400, F:3.5, Tid: 25 sek, Brännvidd: 18 mm)