Nattens regn ligger kvar i gräset, och fukten tränger genom
mina impregnerade skor och fuktar mina tår. Hunden hittar en massa nya dofter
som han inte kände igår. Ett nytt grässtrå, en ny blomma, en ny tik i
området... Morgonpromenaden på ängen, med de vissnande blommorna och det allt
mer gulnande gräset blir en vandring genom förändringen. Från sommarens torra
grönska till höstens gula fuktighet.
Jag tar vägen förbi kolonilotterna. En del blommor syns
fortfarande sträcka sig mot himlen, för att få i sig de bleka solstrålarna som
molnen släpper igenom, höstsolen, som finns där bakom det gråa täcket som
fuktar jorden. Ett lätt duggregn faller och några droppar fastnar på blommorna,
hänger kvar som morgondagg eller pärlorna på en nyvaxad bil.
Det är en vacker morgon, trots regnet och fukten. Det är en
morgon som är lugn och stilla, tyst och rofylld. Inga fåglar som skränar, inga
bilar som tutar. Bara en kompakt tystnad som regnet och hösten för med sig. Den
ger tid till eftertanke och kontemplation, man får en möjlighet att reflektera
över allt det som finns i ens liv, som har så högt tempo, som man nu måste
släppa. Man kan inte skynda genom en promenad med hunden på morgonen, han
behöver sin tid. Jag behöver min tid. Vi behöver vår tid tillsammans därute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar